Välkommen till världen Ebba!

Som ni kanske har sett så har ju vi laddat inför att bli en liten familj här den sista tiden. Den 6:e mars närmare bestämt var det beräknat att våran flicka skulle komma till världen. Jag var dock helt övertygad om att hon skulle komma ännu tidigare. Just för att jag har mått så bra, kunnat röra på mig mycket och träna in i det sista utan större krämpor. Jag vet inte varför men jag tänkte att det borde hjälpa till att sätta igång det hela tidigare.

Så här såg jag ut på den beräknade fördelsedagen den 6:e mars. En ordentlig kula!

Men icke! Dagarna gick och blev till veckor över tiden och helt plötsligt stod vid där och hade fått tid till igångsättning på Östra sjukhus i Göteborg. Åh, Herreguud vad tiden gick långsamt när man väntar på något så! Men så när det väl närmade sig, två dagar innan vi skulle till Östra (efter en riktig långpromenad i skogen) så gick äntligen vattnet! Jag blev så glad! Jag ville verkligen att kroppen skulle få sätta igång allt av sig själv.

Vi åkte in och kontrollerade att den var en riktigt vattenavgång (det var det) och nästan direkt efter det så fick jag ordentliga värkar på löpande band. Men det låg hela tiden på gränsen till att vi kunde åka in. 2-3 värkar per var 10:e minut som jag var tvungen att ta ståendes hela tiden för annars gjorde det för ont. Det slutade med att vi fick stanna hemma och jobba med värkarbetet i två hela dygn. Så det blev inte mkt sömn där inte. Vilket resulterade i att vi i slutändan fick åka in och sättas igång ändå (V.42+1).

Då var man ju inte superpigg kan jag ju inte påstå. När man haft konstant ont och vart utan sömn i 48 timmar. Men samtidigt så var vi så glada över att veta att denna gången kommer vi faktiskt inte åka hem utan vår bäbis.

Vi möttes av världens gulligaste personal som informerade oss om hur allt kommer gå till. Trots att det kändes som att vi hade fått börja lite i uppförsbacke så fick de både mig och David att känna att vi var i så trygga händer och vi kände oss så pepp på att äntligen få sätta igång på riktigt. Vi läste förlossningsbrevet tillsammans och sedan var det dags för mig att få hormondropp för att starta processen.

För att göra en lång historia inte allt för lång så såg förloppet lite ut såhär. Hormondropp, tätare värkar, tens, lustgas, konstanta värkar utan paus, ryggbedövning som inte tog, lite halft panik, Jag förklarar för David att det kommer inte bli några fler barn om det ska vara så här, pausa hormondropp, David hejar tappert på en slutkörd Sanna, efter 8 h nytt test med ryggbedövning, den funka! (hallelujah!), mindre ont, matpaus med spagetti och köttfärsås, ökar dropp, värkarna blev starkare igen, andas lustgas som att det inte fanns någon morgondag, vi testar olika ställningar, efter 15 timmar började äntligen krystvärkarna, jag upptäcker att jag kan skrika x-antal gånger högre än jag någonsin gjort tidigare, solen är på väg upp och lyser försiktigt in i rummet, koltrasten sjunger utanför, klockan är 05.57 och där… Kom äntligen vår älskade lilla Ebba upp på bröstet och tog sina första andetag.

Det var en långdragen och intensiv förlossning. 65 h närmare bestämt om man räknar från när vattnet gick och från när värkarna drog igång ordentligt. Men wow vilken upplevelse! Under förlossningen sa jag (läs skrek) att jag aldrig vill vara med om det här igen. Men så fort hon kom upp på bröstet så var allt jobbigt som bortblåst. Alla barnmorskor och undersköterskor var helt fantastiska! Både på förlossningen och efteråt på BB. Vilka guldklimpar ni är! För att inte tala om min kära sambo som var ett otroligt stöd från start. Tack älskling! Jag hade inte klarat det utan dig! Det här gjorde vi bra! <3

Och nu är hon här… Vår älskade och efterlängtade Ebba. En helt perfekt, frisk, liten flicka på 3,4 kg och 50 cm lång. Idag är hon en vecka gammal och vi har redan djupdykt rätt in i bäbisbubblan och förväntas nog inte komma därifrån för ens hon är i närmare tonåren. <3

2019-03-29